söndag 8 januari 2017

Det var ett tag sen

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här, men det finns flera orsaker till det.
Till och börja med så har jag börjat ta tag i mitt liv på allvar, ta tag i det påriktigt, för jag vet inte hur många gånger det är jag sagt att jag ska ta tag i mitt liv, börja se saker positivt, börja göra saker jag gillar, ta hand om mig själv osv.
Jag har aldrig varit den som vart bäst på att göra det, andra ha gått före mig. Och jag säger inte nu att jag inte bryr mig eller inte tar hand om andra för det gör jag, jag har bara börjat inse att faktiskt jag spelar någon roll också, jag är inte liten och obetydlig. Jag är också ett liv på vår jord som behöver tas hand om på rätt sätt så jag inte mår dåligt.
För jag har inte tagit hand om mig, snarare tvärt om. Jag har knappt sett till att jag äter rätt, sover bra, umgås med bra folk, sköter mig i skolan, tar hand om mig så jag inte blir sjuk, inte vara dum mot mig själv eller se ner på mig. För jag har verkligen bara sett till så jag rasar mer än nödvändigt. En låååång tid nu, och jag vet, vintern kanske inte är folks bästavän, vinterdepression, det blir mörkare ute, ingen energi till att göra något än att stanna hemma.
Men vi kan inte ge upp, iallafall inte jag. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på mitt rum och sen tänkt "varför..? varför gör jag detta mot mig själv?.. igen." stänger ute verkligheten och tänker tankar, inte orkar gå ner och äta något, stannar uppe sent på nätterna och sover dåligt, inte kan koncentrera sig i skolan för man sover så dåligt att man vill somna där man sitter, inte klätt mig ordentligt. Och framför allt, jag har sett ner på mig själv.
Jag har tittat mig i spegeln och hatat det jag sett, jag har velat ändra varenda bit på mig själv, men jag ska ta tag i mig själv nu, få mig inse att det inte är så man gör mot sig själv. Jag är viktig. Du är viktig.
Och vad säger man? Nytt år, nya tag eller något i den stilen.
Hur många gånger jag än sagt det till mig själv, år efter år, efter år. Så har jag inte bättrat mig, snarare blivit sämre, till jag kom till den punkten att jag verkligen var djupt ner i gropen.
Jag ville bara skrika och sparka på mig själv, så värdelös jag var. Att jag inte insett det tidigare var det enda jag kunde tänka. "Hur kunde inte jag insett att jag är den personen som förtjänar minst i världen, att jag är den som är fulast, att jag bara är i vägen.. Hur kunde jag inte insett det?" jo.. jag har svaret på det nu.
För det inte är så, jag är inte värdelös. Jag är inte ful, äcklig, i vägen, inget av det. Jag och du, vi är dem finaste i världen.
Rösterna som var i mitt huvud, som bad mig avsluta mitt liv, som bad mig göra illa mig själv, som bad mig vara ensam på mitt rum, som bad mig strunta i vad jag ville och tyckte, dem ska bort nu. Jag har kommit hit, och tänker komma längre.

MVH My

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar